Färgernas betydelse

Jag har länge och väl funderat över vad som gör att jag gillar den rödblåa kombinationen i ÖIS klubbemblem. Det är ju det här emblemet man har haft i bakhuvudet i årtionden och man minns inte längre när man såg det för första gången. Men det är väl bara ett klubbemblem som alla andra? Vad är det som gör att det är snyggt? Är det färgerna i sig eller är det känslan till emblemet, där färgerna ingår, som gör det hela? Ja, tänk om man kunde tänka objektivt på det här, utan att vara partisk i frågan. Hade det lika gärna kunna ha varit grönt och blått, eller någon annan färg? Hm... ja, givetvis hade det kunnat vara det. Att älska färgerna rött och blått har inget med färgerna i sig att göra utan det är betydelsen av vad färgerna symboliserar. Känslan de förmedlar. Minnena de frambringar. Att ändra på dem nu hade aldrig gått. Det hade aldrig varit det samma.

Jag måste göra en bekännelse. Jag har inte alltid varit ÖISare. Det är många som säkert säger att de har varit ÖISare sen barnsben och att de var födda ÖISare t o m. Jag var inte det. Jag var född GAISare. Ja, iallafall om pappa hade fått bestämma. GAIS... Ja, sen när jag blev några kilo tyngre och några år äldre att jag förstod innebörden av att retas så tog min morbror mig, som är inbiten IFKare, och satte mig i diskhon hemma hos mina morföräldrar och hotade med att spola mig genomblöt om jag inte blev just IFKare. Jag var bara ett barn. Jag visste inte bättre. Under hot och förtryck, under en droppande kran hos min mormor och morfar i en lägenhet i Örgryte, så bekände jag mig som - IFKare. Domedagsklockorna klämtade i bakgrunden från Örgryte nya kyrka. Och IFKare var jag. GAIS fanns inte på kartan längre och hade väl ärligt talat aldrig heller funnits där riktigt. IFK var det som gällde och jag visste vad som hände om jag inte svarade "IFK" på frågan "Vilket lag är bäst?" från min morbror när han hälsade på. Det var hårda tider. Det enda jag minns är att det aldrig kändes bra iallafall.
Sen kom skolåldern och jag hittade snabbt nya vänner att spendera raster och fritid i fotbollens tecken med. Det var jämt fotboll på raster. Det var på den förlovade tiden då man inte luktade som ett kadaver efter 20 min rushande fram och tillbaka över en 7-mannaplan. Det var tider det. Jag fick snabbt också känna på hur striden mellan ÖIS och IFK pågick på plan. Skolan hette Kärralundskolan och den låg mer eller mindre mitt i Örgryte. Faktum är att den fortfarande heter Kärralund och ligger exakt på samma plats nu som då. IFKarna var många, men mina klasskamrater var ÖISare. Skulle jag våga förlora mina nya vänner p g a att jag ofrivillig hade svurit en ed under hot att alltid tycka IFK Göteborg var bäst? Nej. I o m att jag inte var fostrade på det sättet där man tog sitt barn på match och "matade" barnet med fotbollslaget pappa eller morbror tyckte om så var jag i kropp och själ ofärgad. Det blåvita oket lyftes från mina axlar och mina klasskamrater och jag spelade i glädjens tecken och hela tiden med mantrat att ÖIS var laget som gällde. Skall jag vara ärlig så betydde inte laget i sig något för mig än. Först ett år senare skulle det definitiva avgörandet komma för min egna personliga del. Året var 1985. Ja, det är ingen idé att gå djupare in på vad som hände för det årtalet är ju året då ÖIS slog IFK i ett finalspel där man hade dubbelmöte. Jag minns snacket på skolan om det. Jag minns alla känslor som var kring den här finalen. Det handlade om vilket gäng på skolan som skulle få "rätt" i slutänden. Striden på Ullevi gällde inte bara ÖIS och IFK Göteborg. Det gällde så mycket mer. Det gällde vilken "sida" av Kärralundskolan som skulle få gå med huvudet högst! Vi vann. Vi ÖISare alltså. Ja, det var efter den finalen som jag vågade erkänna för mig själv och alla runt omkring att jag var ÖISare. T o m min morbror fick höra det och hade i den stunden inget att sätta emot i förlustens djupa dal. Ja, det handlade i o f s aldrig om "att våga erkänna" för det kändes lika lätt och bra att säga att man var ÖIS som det känns att säga det nu. Lika självklart.

Så skall man vara helt ärlig så har jag en brokig bakgrund men det var 1985 som mitt fotbollsöde fastställdes. Att för evigt älska och vara ÖIS troget. Den röda färgen är kärleken och den blå färgen är troheten.

Man kan också kalla mig för medgångsupporter. Det är helt rätt i så fall. Jag var fram till -85 rätt så ofärgad och villrådig. Jag var mottaglig för hur andra tänkte kring det här med vilket lag som gällde i stan. Jag valde ÖIS för att mina närmaste vänner höll på det laget och för att laget vann över IFK det året. Det var framgång i ordet ÖIS. Det var glädje i och med SM-guldet. Jag är helt övertygad om att det är ur framgång den största supporterskaran föds. Framgångar på den stora scenen. Jag hoppas att ÖIS nu rycker upp sig och försöker skapa den här framgången ännu en gång så att vi kan locka fler unga personer att hålla på vårt Sällskap. ÖIS har, trots många mediokra år, lyckats att få en kärna av ungdomar som visar sin hängivenhet under matcherna i klacken och det är fantastiskt bra. Tänk då vilka krafter det ligger i framgångarna om de blir lika stora som de var 1985? Tänk om ÖIS kunde kämpa sig upp ur det här superettanmässiga spelet och återta den platsen som det lag som alltid hör hemma i Allsvenskan och också alltid spelar i Allsvenskan.

Kollar man lite mer ingående vad färgerna i emblemet betyder så betyder också färgen röd passion, energi, hetta och styrka. Den blå färgen betyder också lugn, harmoni och hängivenhet. Jag vill se alla de här egenskaperna hos våra spelare som drar på sig matchtröjan med just ÖIS-emblemet på. Jag vill se energi, passion och styrka men också lugnet, harmonin och givetvis hängivenheten i allt man tar sig för på plan. Jag vill att ÖIS spelare förstår att det är anrika Örgryte IS de spelar för och att de skall känna stolthet i det och känna stolthet i att få vara med och föra ÖIS vidare mot nya framgångar. Den dagen vi kan få spelare att känna så, så tror jag att vi kan få se ett nytt SM-tecken a la 1985.